Filippa Bjerling

Den väntande människan och hennes bakgrund

Efter några år i Europa – år fyllda av ryggsäckar, tillfälliga boenden, stadskartor och en ständig ström av existentiella funderingar – fann jag, nästan av en slump, ateljén på Wiks Folkhögskola utanför Uppsala. På ett ögonblick bleknade de filosofiska teorierna och de spanska konjunktiver jag ägnat mig åt under dessa år, och i stället fångades min blick av ateljéns magi. Överallt fanns tecken på skapande: avbrutna kolstumpar, ett färgfläckigt och slitet trägolv, kolteckningar som fångade modellens sköra hållning, en palett mättad med fet oljefärg, flaskor med lösningsmedel täckta av smutsiga fingeravtryck och blyertspennans distinkta, självsäkra linjer genom travar av skisser. Denna värld av färg och form grep tag i mig, och samma hänförelse upplevde jag under varje krokilektion, varje stund framför duken eller blocket. Jag ville avkoda duken, förstå dess tysta berättelse – en historia av färger, linjer och ytor, lika möjlig som omöjlig att tyda.

Åren som följde har inte förändrat denna fascination. Ateljén fortsätter att vara en plats där jag söker duken mysterium. Människan står alltid i centrum för mina bilder – hon är min utgångspunkt. Jag har funnit henne i verkliga miljöer: på tågstationen Westbahnhof i Wien, i Berlins tunnelbana där Alexanderplatz alltid haft en särskild dragningskraft, vid trafikljusen vid Schönbrunn, på en parkbänk vid Promenade des Anglais i Nice eller på Malmö Centralstation. Där väntar hon – i en övergångszon, på väg någonstans, ofta ofrivilligt fast i ett ögonblick av väntan. Hon befinner sig i en flyktig passage där hon möter andra resenärer, människor som delar samma rum och samma tillstånd av förväntan. Vilka dessa medresenärer är, och vilka färger hon kläs i, vet varken hon eller jag. Men möten sker, nya konstellationer uppstår – kanske består de, kanske löses de upp lika snabbt som de bildades.

Att måla är för mig en process av sökande. Duken håller sin destination hemlig in i det sista, och vägen dit kantas av irrvägar och återvändsgränder. Men i denna labyrint – där färg, form och linje söker harmoni och där kontrasten mellan det sköra och det kraftfulla utforskas – letar jag efter ett slags balans. De människor jag snabbt skissat i mitt lilla block, de förbipasserande i offentliga rum, blir en del av denna resa. Genom dem hoppas jag närma mig målet – åtminstone en aning.